Grundmaterialet är hämtat från norska Kartverket. Nattens tältplats är markerad med en röd cirkel.
18 augusti ca 5 km
Gångtid ca 3 timmar, 17:30 – 20:30
Megården till Tverrfjellet
Samtidigt som planet lyfter från marken kommer en känsla av osäkerhet krypande. Det här är första gången som jag haft en sådan lös planering av en fjällvandring inför start. Jag skickade en färdplan till mina nära och kära, men den är ärligt talat en ren gissning. Vi vet faktiskt inte ens själva exakt var vi kommer att hamna under de kommande cirka 10 dagarna. Mina tankar vandrar iväg under vår flygtur mot Bodö i norra Norge, samtidigt som jag tittar på den fina kusten och alla bergstoppar genom fönstret. Det är verkligen vackert och jag hoppas att vi kommer få uppleva något utav det de kommande dagarna.
Inte långt därefter tar planets hjul i marken igen utan problem och vi möts av en strålande sol i ett varmt Bodö – sikten sträcker sig ända till Lofoten.
Bussen går inte förrän om 3 timmar vilket gör att vi har gått om tid att köpa bränsle till våra kök och framförallt få lite mat i magen (man kan aldrig äta för mycket inför en lång vandring). Intersport är första anhalt där jag passar på att köpa en DNT-nyckel som behövs för att komma in i de norska fjällstugorna. Vanessa letar också efter ett spänne till sin bröstrem på ryggsäcken som gick sönder under transporten. Tyvärr har de ingen modell som passar en säck från Fjällräven. Inte heller har de något bränsle till våra kök, bara gas och Primus Power Fuel. Vi får tips om en annan friluftsbutik i närheten och går direkt dit bara för att mötas av nästan exakt samma utbud, både gällande bränsle och spännen. Vi börjar nu bli lite oroliga för hur det här ska gå. I värsta fall får vi köpa ett nytt kök så klart, men det skulle kännas lite onödigt. Kvar finns ett litet hopp i form av den tredje och sista friluftsbutiken i staden. Den visar sig ligga nästan granne med butik nummer två. Till våra lättade suckar får vi till svar att de har vanlig T-sprit. Många olika typer av spännen plockar de fram också, men inte heller här är det något som passar till Vanessas ryggsäck. Hon köper istället ett helt nytt av en större modell som är designat för att vara enkelt att byta ut i fält.
Med alla inköp klara är det så dags för den ack så viktiga förtäringen. Medan vi väntar på maten börjar Vanessa arbetet med att byta ut spännet på sin ryggsäck. Jag kommer på att jag kanske har ett reservspänne i min påse med reparationsprylar och tar därför fram den. Efter att ha provat runt 20 olika modeller av spännen på 3 olika butiker så lär inte det passa något bättre om jag nu ens har ett, men det skadar ju inte att testa (du som läser det här har säkert redan gissat vad resultatet blev). Självklart har jag ett spänne i min påse och självklart passar det perfekt till hennes halva som sitter kvar och fortfarande är hel…
Bussen som ska ta oss via Fauske till Megården har enligt deras hemsida nummer 18-571 och går mot Oppeid. Lika klart och tydligt visar det sig inte vara på busstationen då alla bussar har nummer 100. Mycket logiskt! Det dyker dock upp en som det står Oppeid på så i slutändan visar det sig inte vara så krångligt trots allt. Förstår inte riktigt varför de har ett helt annat nummer och dessutom samma på alla bussar jämfört med hemsidan.
Eftersom vi inte vet vart vi ska kliva av mer än namnet och hur det ser ut på kartan ber vi busschauffören om hjälp och han lovar att tala om när det är dags. Efter cirka 2 timmar ropar han ut Rago och Megården och stannar bussen kort därefter vid nästa hållplats. Till vår förvåning stiger ett annat par med stora ryggsäckar av på samma ställe. De kommer från Österrike och har också planerat att besöka nationalparken. Deras plan är en rundtur på tre dagar och första anhalt är en camping bredvid vägen lite längre fram. Varningsklockorna ringer i mitt huvud när jag får höra det här sista och jag börja misstänka att de blivit lurade av busschaufförens utropning (och följaktligen av oss eftersom vi bett chauffören ropa ut). Vi har nämligen inte valt den vanligaste vägen in i nationalparken och här finns det ingen camping i närheten. Jag nämner det här och visar var på kartan vi befinner oss, och mycket riktigt har de gått av för tidigt. Vi önskar de lycka till och håller tummarna för att de får tag på lift till den hållplats de egentligen skulle ha gått av vid.
Megården/Lillegård
Själva tar vi våra första vandringssteg längs en grusväg som passerar några enstaka hus som bildar Lillegård. Vi viker snart av till vänster på en mindre väg mellan ett par hus som snarast ser ut som en infart till ett tredje hus. Den försvinner dock in i skogen bakom och övergår snabbt till något som mer liknar två parallella stigar med högt gräs emellan. Den svänger också tvärt och börjar klättra uppför sluttningen och bekräftar därmed att vi är på rätt väg. Bredvid vägen hittar vi glädjande våra första blåbär. Till ännu större glädje dyker det sedan upp hallon i rikliga mängder. Tempot minskar kraftigt i takt med vårt mumsande.
Utsikt längs vägen från Lillegård. Sisotinden med sin markerade profil i bakgrunden.
Den sparsamt använda vägen övergår så småningom till en regelrätt stig. På ett ställe delar den upp sig, men går snart ihop igen och anledningen är troligtvis att den ena vägen är torrare vid blötväder. Strax innan sjön tappar vi bort stigen vid en liten myr och kommer fram till den närmsta stugan istället. Nu vet vi att den fortsätter längs sjöns sydöstra sida så det tar inte lång tid innan vi hittar den igen. Samma sak händer ytterligare en gång vid nästa stuga och vi tror nästan att vi ska få någon att prata lite med här då en dörr står öppen och det syns lite andra spår efter aktivitet. Ingen människa visar sig dock så vi letar på stigen igen och fortsätter.
Det är ett väldigt frodigt område med höga plantor i samma storlek som ormbunke vilket gör att det trots varmt och soligt väder är mycket blött i vegetationen. Känslan av osäkerhet börjar komma krypande igen. Stigen fortsätter inte länge till och det är ganska snårigt i terrängen. Vad har jag valt för väg åt oss att gå egentligen? Det ser inte mycket bättre ut när vi kommer fram till den sista stugan vid sjön och det är dags att hitta vår egen väg. De bäckar som rinner här gör det i små raviner och däremellan är det träd och höga plantor. Vi väljer att krångla oss mellan några granar uppför en slänt som har lite mindre växtlighet. Väl förbi den får vi syn på fotspår som kommer nerifrån bäcken och som fortsätter uppåt. Vilken tur! Spåren blir snart mycket svåra att följa och de leder oss i lite konstiga kompassriktningar ibland. På det stora hela går det ändå åt rätt håll och stannar inom någorlunda enkel terräng. Tillslut väljer vi ändå att avvika och gå vår egen väg upp mot kalfjället. Ibland dyker det upp tydliga spår en liten bit som sen försvinner lika snabbt igen, mycket av det skapat av mer eller mindre vilda djur, men vi undrar om inte en del kan vara från oss människor.
Sjön Nedre Svartvatnet där stigen tar slut på andra sidan.
När vi tagit oss upp för de värsta branterna och det blivit lite glesare mellan björkarna så övergår terrängen mer till myrmark. Vid en större öppning dyker de små sjöarna vid Stormyran upp och vi får en bra indikation på var vi befinner oss. Även om myrmark inte är det vi önskar oss mest vid vandring utanför led så innebär det till vår förtjusning hjortron den här gången. Vi hittar ganska många på flera olika ställen och vårt tempo sjunker kraftigt igen (nu gick det i och för sig inte särskilt fort redan innan). För Vanessa innebär det hennes första färska hjortron någonsin och hon ska komma att bli närmast besatt av dessa underbara bär resten av vandringen.
Stormyran med utsikt mot Sisotinden vi såg från vägen.
Kompassen blir tyvärr inte konsulterade tillräckligt ofta och vi hamnar något långt österut, men det gör egentligen ingenting då terrängen blivit lite enklare och utsikten är fin så länge vi inte ser kraftledningen nere i dalgången. Klockan börjar nu närma sig 20:00 och det är dags att hitta en tältplats. Vi passerar en liten bäck, men tyvärr finns det ingen riktigt bra plats där. Cirka 15-20 minuter senare hittar vi däremot en mycket bra plats med mjukt ris på plan och torr mark. Det senare är det som varit klart svårast att hitta i det här området. Utan packning är det också nära nog att gå tillbaka till den lilla bäcken för kvällens kroppsvård.
Det blir en mycket trevlig första kväll med varmt fint väder. När vi kryper in i tältet lämnar vi “ytterdörren” öppen och somnar gott till den härliga utsikten.
Den mycket goa utsikten från vår tältplats med Durmålstinden, Middagsfjellet och Straumklumpen från vänster till höger.
Wayfaring In The Wild 