Lunndörren 2016 Dag 2

Grundmaterialet är hämtat från Lantmäteriet.

7 augusti ca 10 km
Lunndörren till Lunndörrsån

Vi vaknar till en mycket vacker morgon. Rivningen av tälten går betydligt enklare och snabbare än resningen igår och vi kommer iväg runt klockan 9. Det fina vädret gör det enkelt för oss att satsa på den alternativa planen. Istället för att fortsätta i dalgången tar vi oss därför över Lunndörrsån (som för övrigt påminner mer om en liten bäck den här dagen), och börjar stigningen uppför fjället på andra sidan. Vi har siktet inställt på passet närmast norr om Gruvfjället(Staajnehke). Innan vi tillfälligt lämnar bäcken, som har sin början där, sätter vi oss ner i sluttningen och njuter av det varma och soliga vädret.
Med vatten påfyllt börjar vi så tackla den något brantare delen av backen. Vi ser ännu inte toppen av passet och vet därför inte om vi faktiskt kan ta oss över. Jag ökar tempot lite grann för att få en blick på toppen och förhoppningsvis kunna avgöra om vi ska göra ett försök eller vända om. Modet sjunker när den sista, snöklädda, branten kommer i sikt. Efter en del spanande och funderande går jag ner och möter Anders för att förklara läget.
– Det ser brant ut, säger jag. Du och jag tar oss nog upp, men jag känner inte Andreas och Gabby tillräckligt väl för att veta om de fixar det. Vad tror du?
– Tveksamt, får jag till svar.

Vi njuter av vädret och laddar inför klättringen.

Vi kommer i alla fall överens om att gå närmare för att få en bättre vy över läget. Där bäcken har sin början, ovan jord, börjar också stenfältet som sträcker sig hela vägen upp över krönet. Härifrån ser vi en möjlig väg till vänster om snöfältet och beslutar oss för att trots allt göra ett försök. Vi lovar att hjälpa Gabby, som har det mest kämpigt, så mycket vi kan. Jag och Anders tar täten och rekar terrängen. På vissa ställen förekommer det lösa stenar och grus, men i mycket mindre utsträckning än jag hade väntat mig. När vi tagit oss en bit upp lämnar vi våra ryggsäckar, går tillbaka ner och hämtar Gabbys så att hon ska få en lite lättare klättring. Den här proceduren repeterar vi några gånger. Att vi tar det lugnt och försiktigt gör att klättrungen rent fysiskt inte är något problem, jobbig javisst, men inget som stoppar oss från att ta oss hela vägen upp. Det största hindret är nog snarare psykologiskt i form av höjden och den branta lutningen. Gabby och Andreas visar prov på mycket god kämpaanda och starkt psyke. Alla tar sig upp utan incidenter. Lucy är nog annars den som tog sig an uppgiften bäst av oss alla, hon försökte till och med ta sig ut på snöfältet för att leka lite. Något husse inte var särskilt pigg på och snabbt satte stopp för.

Upp till vänster om snöfältet ska vi. Stavarna gör snarare så att det ser mindre ut än vad det faktiskt är.

På andra sidan passet möts vi av en karg och stenrik dalgång, och tyvärr också mycket sämre väder. Alla moln verkar ha stannat på den här sidan och det blåser kyligt. Vi börjar bli ganska hungriga vid det här laget och spanar efter en bra plats att stanna på. Vinden biter hårt i kinden och det finns få ställen att gömma sig ifrån den. När regnet börjar falla ger vi upp den tanken och bestämmer oss för att resa 3-mannatältet istället. På en plan yta ovanför en bäck reser vi tältet och kryper in i skydd från väder och vind. Medan de andra sätter igång med kokning av vatten så knaprar jag på mina nötter. Det är numera normalt för mig att inte laga någon riktig lunch på vandring. Den här gången har jag dock tagit det ett steg längre genom att skippa lagad mat helt och hållet. Vi får se hur väl det experimentet faller ut.

Dags för lunch i det mysiga vädret.

Tacksamt nog hinner det sluta regna innan vi börjar packa ihop för att fortsätta. Området är enkelt att vandra i även om det förkommer mycket sten. Sträckan fram mot Lill-Lunndörren blir kylig och för min del får jag ta på mig både regnkläder och isoleringslager i form av min Nano Puff.

Det här passet är av en mycket mer beskedlig karaktär. På vägen fram ser vi ett annat sällskap passera i motsatt riktning på andra sidan Tronntjärnarna – de enda andra människorna vi ser den här dagen. Känslan när vi passerar pundet är att vi valt helt rätt riktning att gå den här vägen. Bakom oss är det inte någon särskilt imponerande utsikt, men framför oss…

Lill-Lunndörren med resten av gänget på väg ner längs dalgången.

Gabby har varit lite orolig att vägen ner från det här passet ska likna det vi klättrade uppför på morgonen – alltså omvänt scenario med lätt klättring och svår utförsbacke. Något som skulle vara mycket tuffare att ta sig igenom. Jag försöker lugna henne efter bästa förmåga, men det enda jag har att gå på är fjällkartan. Höjdskillnader under 20 meter är inte markerade där så man kan aldrig vara helt säker på att det inte dyker upp ett stup helt plötsligt. I det här fallet var oron helt onödig. Det visar sig vara en mycket enkel väg ner med bara en del mindre stenfält att navigera.

Molnen verkar ha fastnat längre in i Lillådörren för på andra sidan passet byter vädret karaktär igen till mer sol och värme. Vi kan antingen runda fjällryggen till öster ovanför sjö 868 eller gå över den. Jag mer eller mindre tvingar fram det senare alternativet genom att rusa iväg uppför sluttningen. (Tänkte inte på det då, men inser nu i skrivande stund, att ni kanske inte var så sugna på den stigningen. Ber härmed om ursäkt för det kära vänner.)

Jag ser de andra stanna för lite vila en bit längre ner och stannar därför också för att vänta in de inför den sista vägen över krönet. Det blir en skön vilostund i solen utförd i horisontellt läge.

Inte lätt att se, men de sitter längre ner nästan mitt i bilden. Vy tillbaka mot passet.

Uppe på toppen hoppas jag ändå att de tycker det var värt kämpandet uppför backen. Vi får en fin utsikt över Lunndörrspasset med ett vackert skådespel från moln och sol ovanför Gruvfjället. Närmast nedanför oss ser det lite väl brant ut för att vi ska kunna ta oss ner. En möjlighet är att gå rakt norrut mot passet, men det blir åt fel håll för vår del. Istället väljer vi att följa fjällryggen åt sydost och svänga vänster ned mot Lunndörrsån så snart det är möjligt. Längst upp där vi är som mest utsatta friskar vinden på ordentligt och vi söker oss därför österut för att få lite skydd. När det börjar slutta nedåt stöter vi på tidigare nämnda exempel där kartan inte återger alla höjdskillnader. Små parallella klippformationer försvårar vår väg. Vi blir tvungna att gå längre söderut än vi hade hoppats på för att navigera igenom dessa. Väl förbi börjar utmaningen att hitta en lämplig tältplats igen. Vi går förbi en stor och plan hylla som ser ut att fungera utmärkt. Tyvärr saknas det rinnande vatten i närheten och vi har glömt att fylla på våra vattenflaskor. Det är inte gott om stora plana ytor här heller, men tillslut hittar vi en bra plats på en grusås inte långt från ån. Klockan är 18.30 när vi inleder tältresningen och den här kvällen sker det både snabbare och med bättre resultat.

Mitt matexperiment går däremot inte lika bra med ett riktigt dåligt resultat till middag. Under eftermiddagen fyllde jag matpåsen med normal mängd vatten för tillagning. Normalt sett är det kokande vatten. Tanken nu var att använda kroppsvärmen istället i form av en tygpåse innanför byxorna medan jag vandrar. Resultat blev som sagt inte riktigt så bra som jag hade hoppats på. Det är inget fel på maten, men den är inte ens ljummen och smakar därefter. Köket får nog vara med på framtida turer trots allt. Lucy nosar återigen på sin mat utan att äta något. Inte heller idag har hon ätit just någonting och det trots en gedigen arbetsinsats.

De normala kvällsrutinerna blir sedan avbrutna av regn. Efter ett fasligt rännande in och ut ur tältet ger jag tillslut upp tanken på kroppstvätt och kryper ner i sovsäcken för att sova.

Bilden med stavarna är tagen precis nedanför den lilla vattensamlingen. Gårdagens tältplats ligger på andra sidan Lunndörrsån som går från höger till vänster i bild.